En vecka

En vecka sen jag fick veta att du inte längre finns i min värld. 
 
Läste på facebook, av alla ställen, att du avlidit. Jag kunde inte tro det mina ögon läste, som om telefonen brände min hand slängde jag den ifrån mig till M. Han läste och bekräftade att det var så. 
Jag vet inte hur många nej jag skrek ut.
Chocken.
Smärtan. 
 
Du hade en lunginflammation. 
2019 ska ingen dö av det? Jag var så övertygad om att du skulle bli OK med antibiotika. 
 
Det ligger en grå ångestfilt över min verklighet. 
Jag har inget val, jag måste fungera - jobba, handla på ICA och plocka fram kläder till Hugo. 
Men inom mig är det grått. En ansträngning att andas, behöver påminna mitt hjärta att det ska slå vidare - annars är jag rädd att det stannar. 
 
Det är så många saker jag har velat prata med dig om. Frågat. Rett ut. Dryftat. Hål i berättelsen. 
Nu är det för sent. Din kloka röst har för alltid tystnat.
Ingen kan någonsin fylla din plats. 
 
Minnena sköljer över mig, ger mig både svar och fler frågor. 

Jag plågas av alla dessa om. Om inte om fanns.. då skulle du leva än. Då skulle du finnas. Allt skulle vara sig likt. Men nu finns det där jävla om:et. Och det knäcker min världsbild, kastar omkull mig och stampar på mig.
Obarmhärtigt. 
 
Jag har upplevt mycket smärta och sorg genom åren. Förlorat människor som stått mig nära. Älskat. Trots det går det inte att förbereda sig på hur en ny sorg ska komma att kännas, hur smärtsamt det är. Och hur mycket ny rädsla som genereras. Livrädd att förlora fler viktiga personer. 
 
Jag tänker.. Vad skulle Nenne ha sagt nu? Jag får tröst i det. Jag känner dig så. Mitt hjärta känner ditt. En tröst under den grå filten. Och alla lustiga tecken, de som jag i alla fall väljer att se som tecken. Kan inte låta bli att le genom tårarna. 
 
På loppis, när jag letar en vacker vas att sätta sorgens blommor i. Mina ögon faller på en bok, liftarens guide till galaxen. Det är hundra år sen, ett minne lyser upp i mitt inre. Du och jag, fortfarande ett kärlekspar. Unga. Nyförälskade, bland trassliga lakan. Du högläste ett kapitel för mig, jag älskade att lyssna på din röst. Du var en berättare av rang du. Då fanns inget annat, i en tid före mobiltelefoner som kunde störa, vi var uppslukade av nuet. Vackert minne. Känner doften av dig, hur din hud kändes mot min. Elektriskt. Högst levande. Tänk att jag hade glömt. Tack för påminnelsen. 
 
Årsmöte med partiet dagen efter. Log lite när jag såg vad salen vi var i hette, Tor. 
Din favoritgud bland asagudarna som du höll kär. Människornas beskyddare, han som skapar ordning i kaoset. Jo, jag fattar. 
 
Igår när jag var på bibblan stod boken "Kor - en kärlekshistoria" mitt framför mig. Du och dina kossor. Tror till och med att du skrev ett kärleksbrev till mig på 90-talet, där du lyckades få med kossor. Du gillade dem verkligen. 
 
Jag tycker om att bli påmind om att du finns hos mig. 
Tack för det <3
 
/Nannis