En onsdag i februari

Kära dagbok. 
 
Måndag var bra, med längdåkning och närvaro. 
Halva tisdagen var också okej, jobbade och dansade. Spelade pingis med Hugo och Mats. 
Sovit skitdåligt en period, kanske spelar det in. Men igår eftermiddag/kväll och natt fick jag bara mer och mer ångest. Huvudvärk, spänning och ont. Så i natt var det en nästan sömnlös natt, och större delen av förmiddagen var tung. Ångest. Nu ikväll har det varit mycket bättre, tack och lov. 
 
Jag tror att det är flera orsaker till det dåliga måendet, och till viss del så är det ett generellt dåligt mående. Det är fyra väggar som är hela min värld nu, det är inget en människa orkar med i längden. Inte den här människan i alla fall. Det är nog inte så många människor som gör det, med skallen i behåll? Coronaoron finns där, konstant. För nära och kära, och mig själv. Kan man få det där vaccinet nån gång!?
 
Ja, men sen är det fler saker. Jag trodde väl inte att det var slut där liksom? ;) 
Jag vill vara själv mer, jag behöver egentid, jag vill andas min egen luft. Jag går upp i Magnus, Hugo och Mats hela tiden - jag är en hushållerska och kock, som dessutom behöver handla och jobba ihop pengarna för att försörja alla. Gnällgt? Jaja, det bjuder jag på. Som allt annat. JAg har börjat TRÖTTNA på det. Tagen för given, det är bara så det är. Behöver man ens ta undan tallriken efter sig? Nä, varför det, när nån annan kan göra det. 

Ser fram emot helgen, att få vara för mig själv ett har dagar. Även om jag helst hade varit hemma. Men nu är det inte ett alternativ, så det får det blir så att jag åker iväg. Skrivarhelg, en weekend för mig själv. Fyra andra väggar. Jippi! ;) 
 
Sen hände det en hemsk olycka i helgen, en femtonårig pojke som dog i en slalombacke utanför stan. En kompis till en kollegas son. Så tragiskt. Det väcker onekligen tankar, tänk så snabbt livet han förändras. Plötsligt har livet slocknat, för en ung pojke. Ett barn. Ena stunden levde han, högst levande på sina skidor bland träden off-pist. Pang! Ett misstag, en felbedömning och så var det över. Livet. Kvar är en familj som aldrig blir sig lik igen, aldrig någonsin. Nej fy, så sorgligt. 
 
Å så Nader, som jag saknar honom. Nu är han i Tyskland. Flytt från Frankrike. 
Jag minns just en sak som Hugo sa en gång när Nader var hos oss, jag tror att det var en fredag och vi skulle käka Libapizza och kolla på film. Jag skrattade mycket. Nader har alltid fått mig att må bra. Han kändes ganska direkt som en i familjen, nån jag kan vara mig själv med. I alla fall. 
"Mamma, du är alltid så glad när Nader är med. Du skrattar hela tiden då" sa han, Hugo. 
 
Jag skrattar nog lite mindre nu. 
Livet är så mycket kamp numera. 
 
När corona ger sig, när vi fått vaccin och får resa igen. Då. Ska vi resa till Tyskland, eller var han nu är, vår bonusgrabb, och krama honom. Och skratta, tillsammans hela familjen igen. 
 
Fridens. 
/A