Bakvänt
Idag fick jag en fråga som väckte nåt.
Du vet, en sån som inte är väder och vind eller hur är det, med en förväntan på ett kort bra, oavsett om ena benet är nykapat och huvudet instucket under armen. Jag blev lite överrumplad, men också glad. För senaste tiden har jag hittat alltfler såna människor, sökt mig till sammanhang där dom finns. Såna som vågar, och klarar av, och uppskattar ärliga samtal. Som tycker att personlig utveckling är en häftig sak.
Hur som helst. Frågan; – Jag har förstått att du förlorade dina föräldrar tidigt?
Jag är inte alls brydd över att berätta om hur det var att förlora min mamma som 16-åring, eller hur tufft det var att bli den älsta generationen i min familj som 32-åring när pappa dog. De dog för unga, och jag tvingades bli vuxen tidigt. Jag hade flyttat hemifrån innan jag ens fyllt 16, mamma blev sjuk (igen) i samma veva, sen var det bara att gå sönder, hoppa av gymnasiet och stå på egna ben och knega med dubbla jobb för att få livet att snurra på. Skeden i vacker hand och med ångest i bröstet.
Det där är inget som är jobbigt för mig att prata om. Herregud, det är hundra år sen.
Skillnaden var att idag insåg jag att så mycket som jag skämdes över då, var en fucking bedrift.
Som att jag skämdes över att inte jag fick ta studenten med mina klasskompisar, att jag inte gick den vanliga vägen att bo hemma och tjäna pengar för att kunna resa utomlands med polarna. Istället knegade jag och tog hand om andras barn på dagis och fritids, städade upp andras skräp på stans affärer om på dagarna och blev väl även hushållerska (det kan också kallas sambo?) till en man som var mycket äldre. Om han hade varit snäll, inte spottat på mig, slagit mig och kallat mig hora hade det förstås varit.. Ja, vad hade det varit? Lättare att smälta? Ajja. Vetta fan.
Nåja.
Vad är det jag ska vara stolt över i denna misär? Jo, att jag tog mig upp. På alla sätt, och på egen hand. Det var en krokig väg, från den ena dåren till den andra, men jag hade riktigt jävla roliga stunder också. Unika människor som korsat min väg, och stannat i mitt hjärta. Stunder som jag nu kan tänka på med värme, för jag kan se modet i den där unga tjejen som fick nog och blev krånglig. Som när hon tog steget mot något annat, och sket fullständigt i konsekvenserna. Som fick stryk utan att vika en tum, och vann. Den där tjejen som gjorde allt bakvänt, men landade på fötterna.
Till sist.
Utan att ha rest runt i Europa eller till världens ände, utan att sparat ihop en halv förmögenhet innan hon var tjugo. Men hon gjorde så gott hon kunde och lite till, och som på köpet gjorde en inre resa som inte ens kan köpas för pengar.
Ödmjukhet och en stor portion tacksamhet är vad jag känner nu. Jag kan, med andan i halsen, se så många gånger jag lika gärna har kunnat hamna käpprätt åt fanders. Är det min luttrade skyddsängel jag ska tacka för det? Hoppas hen fick rejält med belöning för ett väl utförd arbete! ;)
Det var allt från mitt lilla hörn av världen ikväll, bäst att köra tandtråd och stoppa in bettskenan! ;D
Fridens
/A
/A