Nannis bloggar

 

 

Lisa Ekdahls spröda röst fyller varje skrymsle i och runt mina brusreducerade öron.

Bitterljuva minnen. 

 

Tidigt 90-tal. 
Ungdomens berusning. 

 

Elden som nära nog slocknat, ändå var glöden stark nog att låta mig se ditt ansiktes drag.

Din hand genom ditt tjocka, kortklippta hår.

Så där som du gjorde när du la orden till rätta i tanken. 

Jag behövde inte se för att veta precis hur du såg ut då. 
Hur dina kloka, vackra ögon glimmade till sekunden du fann åt dem. 

Det urgulliga, lätt snarkande ljudet innan du brast ut i ett av dina många gapskratt. 
Det där som jag nu skulle stampa i genom eld för att få höra en gång till. 
En enda gång till. 

 

Stjärnhimlen fick det att svindla. 

Eller var det insikten? 
Att det var en nåd att få sån kärlek. 

 

Bitterljuva minnen. 

 

 

Åren går.

Sorgbearbetningskurser och avskedsbrev. 

Locket på.

Locket av. 

Kasta det jävla locket åt helvete. 

 

Du är lika död ändå. 

Och jag saknar dig lika jävligt oavsett.